Bytt bloggplats nu, känner att jag behövde byta då jag inte riktigt trivs här... Nu hittar ni mig på http://nattstad.se/SaraDee

Känner mig trött och less, orkar inte riktigt med allt som ska göras just nu… En extrem träningsvärk med…

Försöker att göra vad jag kan för att undvika att tänka på dig, vill inte göra det då saknaden river som en vild björn i bröstet på mig men ändå glider mina tankar in på dig…

Hela tiden gör det ont, smärtan är enorm och jag vill bara känna dina andetag, känna din puls och allt sådant… Vill inte vara utan dig men samtidigt kan jag inte fortsätta hoppas, vet att jag skrev samma sak tidigare men jag måste intala mig själv detta. Men det är svårt när hela min kropp skriker efter din närhet.

Vill bara att du ska ge mig den tröst jag söker. Jag vill bara kunna göra något för att få vara hos dig…

Jag älskar dig, jag vill inte tjata om det då du inte vill höra det men det är så det är, jag älskar dig så det gör ont och kan inte se mig själv med någon annan…

Tårarna rinner, jag fattar inte varför jag gjorde som jag gjorde igår men samtidigt kan jag inte längre gå runt som i en dröm, jag ber om verkligheten och det är den jag måste ta mig fram till. Även om det smärtar mig något enormt att det ska behöva vara så. Jag går konstant och har minnena tillsammans med dig i huvudet, varje dag önskar jag att du skulle ringa, aldrig att det händer… Aldrig att det kommer att hända nu heller… Jag sa att jag skulle släppa dig, men jag kan inte. Bara tanken på att vara utan dig får mig att brista… Jag orkar inte försöka hålla emot tårarna längre, saknaden efter dig blir bara värre, du finns, du lever, du andas men ändå kan jag inte ta på dig, jag kan inte komma dig nära… Försöker jag så känns det bara som om jag blir bortstött…

 Jag vill inte gråta, jag vill inte drömma jag vill bara att det ska bli verklighet, att det ska bli vi igen. Jag vill bara kunna vara dig nära, krama om dig och känna hur bra jag mår när jag har dig bredvid mig. Att känna att det fortfarande finns en chans…

Har haft en riktig jävla pissdag, inte utvändigt men på insidan, vet inte hur jag ska förklara det eftersom jag har umgåtts med en gammal vän sedan förr. Hade det så jäkla trevligt men på insidan gör det så jävla ont.

Det känns som om mina känslor skaver på insidan, att jag ska falla sönder i tusen bitar, hur jag än gör så vill jag liksom inte hålla ihop. Jag vill inte falla, jag vill inte gå sönder, men utan dig tror jag att jag kommer göra det. Saknaden sliter i bröstet på mig, varje andetag är en plåga. Jag vill gråta men jag kan inte, jag vill skrika men det känns som om rösten inte kommer bära. Jag vill bara vara dig nära, bara få vara i din famn, känna att jag orkar med allt, känna att det finns en anledning till att jag ens försöker fortsätta.

Ditt stöd är något som håller mig upp, får mig att fortsätta kämpa… Jag vet inte om jag klarar av att fortsätta utan att få några svar. Smärtan att veta att du finns så nära men är så långt bort får mig att tveka på om jag ens hade en chans. Var allt du sa bara en lögn för att försöka ge mig ett lyckligt slut? Du misslyckades totalt, du tycks inte förstå hur saker och ting är för mig…

För tillfället orkar jag stå, jag orkar hålla mig uppe men jag är säker på att jag inte kommer kunna hålla mig upprätt länge till, allting drar ner mig – du drar ner mig – jag vill inte behöva ha det så men jag vill inte heller försöka övertala dig att stå ut med allt skit som finns. Jag vill inte att du ska behöva försöka stötta mig men samtidigt vill jag inte ha dig nära om du inte tänker finnas i min närhet. Jag vill kunna krypa upp i din famn, få den stöttning som jag behöver, vill inte behöva försöka stå på egna ben längre, vill inte behöva försöka fortsätta vara stark när jag egentligen inte orkar det längre. Vill inte behöva fejka ett leende till men samtidigt kan jag inte visa hur dåligt jag mår på insidan. Jag vill inte längre bara vandra runt i en dröm, vill vakna upp se sanningen och försöka hitta lösningen i allt det.

Vill inte vara utan dig men du tycks klara dig bättre utan mig…

”-Hej igen ångest”

”-Hej på dig med”

”-Trodde jag skulle slippa träffa dig idag”

”- Det kommer inte att hända, det vet du”

”- Jo jag vet, men en önskan kan man alltid ha”

”- Ingen ide, jag kommer inte att släppa taget om dig”

”-Vill bara slippa se och känna dig”

”-Jag släpper dig aldrig ur mitt grepp”

Fattar inte hur jag ska stå ut att inte ha dig nära mig, att inte kunna krama dig, lyssna på din puls när du sover. Det var länge sedan det hände men jag håller fast vid det minnet, jag vägrar låta det gå. Jag vägrar låta allt bara rinna iväg. Du säger att du skiter i allt men jag har svårt att tro på det eftersom jag inte fått ”full” frihet.

Jag vill bara att allting ska vara över så att jag får vara med dig, den ända som jag kan se mig själv åldras med. Snälla, om jag ens betyder något för dig så kan du väl visa det? För det gör du verkligen inte och det får mig att vilja bete mig som ett barn och bara göra en massa uppror och skita fullständigt i vad du säger.

Om jag verkligen betyder något så borde du inte acceptera allt skit, du borde visa att du bryr dig, du borde visa att jag är saknad om jag är det. Att aldrig veta hur du tänker, att aldrig förstå varför du beter dig på ett visst sätt gör mig bara förvirrad och tveksam om jag ens kommer kunna komma innanför din mur, du river ju ner min hela tiden.

Jag vet inte hur jag ska hantera något alls lägre, skulle inte tacka nej till att ha dig vid min sida och låta dig stötta mig i allt men du verkar inte ens vilja det, du verkar inte ens vilja vara i min närhet så jag förstår verkligen inte ett skit...

Kan du inte bara ge mig de svar jag vill ha och de svar som jag behöver för att veta hur tusan det är tänkt att jag ska kunna fotsätta leva mitt liv utan att bryta emot några regler nu när du inte finns i min närhet. Snälla.

Saknar dig så oerhört mycket och vet inte hur jag ska kunna inse att du antagligen inte ens vill ha mig i närheten...

Har haft en extrem bloggtorka och ber om ursäkt för det, har varit en del annat att tänka på men nu är jag tillbaka.

Har precis lagt barnen och sedan sist jag bloggade har det hänt en hel del, massor som jag inte ens bör ta upp här men några saker kan man ju nämna.

Har fått en hel del nya vänner och det tackar man självklart inte nej till, träffade en vän från Västerås som jag inte träffat på 2 år så det var riktigt trevligt. Har saknat honom massor så det var jätteroligt att han ringde och frågade om han fick komma och hälsa på.

Har haft en enorm storstädning idag, men än så länge är det bara vardagsrummet som blev städat, men mer ska göras.

Varit lite här och var i Sverige men blir väl inte lika mycket med det nu. Men vi får se.

Nu ska jag bara ha en lugn kväll och sedan blir det till att sova i tid, barnen ska till dagis och jag ska till skolan och ha religion.

Blev en småstressig morgon idag. Vaknade vid 7 tiden och då var det bara att leta fram alla kläder till barnen och se till så att de fick frukost innan de skulle iväg till dagis kl 8.

När vi väl är på väg så blir det till att ta bussen eftersom ena däcket på vagnen är trasigt så får gå 300 m med en pojk som helst ville gå och sova och en flicka som inte alls gillade att vara ute i kylan. Hann med bussen och fick åka de 3 hållplatserna för att sedan hoppa av bussen och gå 100 m innan vi var framme vid dagis. Väl framme var det bara att klä av barnen och Jasmine fick lindas in i en filt och bli varm eftersom det var -25C ute i morse.

Hem igen, hämta skolböckerna och sticka iväg till skolan, väl framme inser jag att jag inte alls behövt stressa, började inte förrän vid 10 för då skulle jag ha ett prov som jag totalt glömt bort...

Lunchen blev nere hos min syster på hennes jobb, ville inte äta själv...

Tillbaka till skolan för att ha samhällskunskap...

Ringde syster min som ställde upp att hjälpa mig hem med barnen från dagis så det var skönt men har inte en aning om hur det blir i morgon. De skulle vara bra om de kom till dagis men med det kaos som var i morse är jag inte alls sugen på att göra samma sak en gång till...

Hjärtat värker, paniken ökar då tanken på att åka ner till dig kommer... Jag vet inte varför men jag vill verkligen inte, antagligen för att jag vet hur allting kommer att sluta... Jag orkar inte med mer tjaffs nu...

Men, allt känns bättre nu - här är allting som förut...

Nu får det fan räcka med att trycka ner mig, vad ska det vara bra för? Inte tusan kommer jag må bättre av detta och när du säger som du säger. Klart som fan att jag inte vill svara och kastar telefon i örat på dig.

Att försöka ha ett vanligt samtal med dig utan tjaffs tycks inte gå för vad jag än säger så finns det alltid något att bråka om. Jag vill inte ha det så, jag vill kunna prata utan att jag ska behöva bryta ihop till och från hela tiden men det tycks ju inte gå eftersom (enligt dig) jag motarbetar dig till att föra ett normalt samtal.

Helvete vad det ska vara svårt att göra saker och ting rätt i ANDRAS ögon, spelar ingen roll vad man gör så är det fel för någon... Tror fan jag ger upp snart, jag orkar inte med all skit...

I hate to be so fucking in love...