Överväger om man är på väg att bli tokig eller något. Känner en otrolig glädje trotts att det händer så jäkla mycket dåliga saker runt mig hela tiden. Får ta emot smällar till och från hela tiden men ärligt talat tror jag inte att de kan skada mig längre, för jag orkar inte bry mig om det längre. Men att de börjar spela på det som fick mig till att bli den personen jag är idag börjar göra mig aningen irriterad men tänker inte lägga mer energi på dom om jag nu inte verkligen måste.

Annars är det fortfarande full fart, barnen leker och mår bra, jag känner mig konstigt nog glad, trotts att det börjar bli mörkare på kvällarna, allt som händer runt mig och att det närmar sig att barnen ska åka till sin pappa.

Nu är det bara en sak som tynger mig, som jag kan sätta ord på då... Och det känns förjävligt att det ska behöva vara så men jag börjar känna en oro... Jag hoppas verkligen att den inte är sann för då vet jag inte vad jag ska göra. Jag försöker att alltid tänka åt rätt håll nu men jag vet inte hur länge jag klarar det då saker och ting man hoppas, längtar, ser fram emot och faktiskt tror att man kommer sakna fast att man inte ens varit i närheten av att ha det... Jag vet egentligen inte alls vad jag vill säga, eller jo det vet jag men jag vet inte hur jag ska förklara det. Men jag vill bara att NÅGOT ska hända snart innan jag blir tokig... Jag klarar inte av att aldrig få veta vad som händer. Tror inte att det finns någon som förstår det här inlägget men det skiter jag i. Just nu vill jag bara... få ur mig det.

Saknar dig så att det gör ont men varför skulle du bry dig, jag ser dagligen att det blir mer och mer avståndstagande, kanske var det hopplöst att ens önska? Du fick mig att må bra men nu vet jag inte... Något är det som har hänt och jag förstår inte vad det är och när du inte ens gör ett försök att berätta. Du får inte lämna mig nu... Snälla, förstå att jag finns där för dig på samma sätt som du finns för mig. Jag vill bara att det ska bli som tidigare. För bara en och en halv vecka sedan var allting så mycket bättre, vad är det egentligen som har hänt?

Är det mitt fel? Har jag krossat dig med? Jag vill det inte och om jag har gjort det så ber jag om ursäkt men jag måste få ett svar snart...

<3 Du vet att jag finns här, ta chansen och berätta vad som gör dig så nere...

En del människor bör inte annat än knipa igen. Om man inte vet halva sanningen så behöver man inte ens försöka bry sig. Hur fan kan man öppet sitta på antingen Facebook eller sin blogg och trycka ner människor?? Ok, nu gör jag samma sak, men så som en som jag känner håller på är det fan bara pinsamt. Men nu kommer allting att skrivas ut och vi överväger att gå till domstol, och nu när jag läser på reglerna för jurist inom familjedelen så vet jag vad som är ok och inte. Det är skönt att det finns så mycket man kan ta del utav redan innan man kommer in på den linjen, bra med kurser som man kan ta iaf.

Men så som en del människor trycker ner andra det är inte klokt. Jag önskar att den som jag tänker på bara kunde lägga ner och låta de 4 som är inblandade bara få sköta det själv. Jag blir så less på de människorna. Jag vet inte hur jag står ut med att ha en sådan så nära inpå men just nu kan jag inte göra så mycket åt saken men så snart jag kan då ska jag minsan se till så att jag slipper det!

Gick så bra idag. Fick helt klart så som jag ville när vi var till familjerätten, barnen kommer att umgås mer med sin pappa och jag får mer tid för mig själv och hitta på egna saker. Det ska bli riktigt skönt det. Deras pappa verkade vara rätt nöjd han med så jag hoppas verkligen att det är så. Jag vill ju inte att han ska umgås mindre med barnen men nu om jag ska börja skolan igen så är det bra om vi kan komma fram till en bra lösning med mitt schema och sådant. Allting gick så bra, det kändes faktiskt roligt att träffa honom med, vi pratade med varandra om helt vardagliga saker, så som det var när vi bodde tillsammans. Det kändes faktiskt som om vi kan få till en ordentlig relation igen och att vi kommer kunna samarbeta riktigt ordentligt. Så det känns underbart på det sättet. Att det går att ta sig framåt och att man kan se det så tydligt att vi tycker samma sak när det gäller våra älsklingar.

Fick frågan tidigare, om jag kan tänka mig att bli tillsammans med honom igen, jag visste faktiskt inte vad jag skulle svara då... När vi väl hade det bra var det verkligen underbart men när det inte var bra då var det ju hemskt jobbigt så jag har inte en aning. Han kommer ju alltid vara en del av mitt hjärta eftersom jag hade ju aldrig skaffat barn med honom om jag inte tyckt om honom. Det är en sådan där fråga som jag faktiskt inte kan svara på nu... Eftersom jag känner så stark för Nicke känns det så dumt att ens tänka på det. Nicke betyder så oerhört mycket mer. Han är ju mitt allt nu, utan honom hade jag aldrig tagit mig hit på den här tiden och jag skulle ALDRIG kunna svika honom på ett sådant sätt. Nicke betyder helt klart så mycket mer jag älskar verkligen den kontakt vi har med varandra.

Idag blev det en tur till familjerätten igen, det känns så skönt efter det vi kom fram till. Tror det är den bästa lösningen för oss för tillfället. Jag känner mig så fruktansvärt nöjd så jag har ingenting att klaga på. Trodde att deras pappa skulle sätta sig på tvären men inte alls. Så det var verkligen underbart. Det känns som om det går åt rätt håll, vi kan samarbeta på ett sätt vi inte kunde tidigare och jag hoppas att han inte tänker överraska mig med en massa nya skitsaker.

Städningen har gått riktigt bra och jag har ingenting alls att klaga på nu. Känns så jäkla lätt igen och nu är det bara att fortsätta i rätt riktning.

Tankarna känns så mycket lättare igen.

Dagen började med att barnen tog sig en sovmorgon och de ville inte kliva upp förrän ungefär, det var riktigt skönt. Men hade det lite jobbigt inatt eftersom Gabriel vaknade vid 2 och var vaken till 4 för att leka.

Lämnade av barnen till deras pappa, gick som vanligt helt ok, inte en massa skrikande eller sådant. Bara att jag tycker att det är jobbigt att lämna bort dom eftersom jag är så van med att ha dom springandes runt fötterna hela dagarna.

Sprang iväg till ICA för att lägga på ett brev, träffade några gamla klasskompisar och det var verkligen roligt, när man kom hem sen så blev det till att ringa till Nicke och se till så den sötbollen tog sig upp ur sängen idag med. Det blev ett samtal på drygt 1 timme. Han är helt underbar att prata med eftersom han lyssnar och förstår man behöver inte förklara in i minsta detalj, han verkar förstå vad jag talar om även om jag undviker det till viss mån. Så det är riktigt skönt det.

Kl 13.00 så hade jag tvätttid, det roligaste som finns, eller inte... Men det var skönt att man inte hade så mycket tvätt, det som är jobbigast är att det ska ta sådan tid att få det torrt. Så under tiden pratade jag lite med Nicke på msn och jag tror vi pratade om mer eller mindre allting som vi kunde komma på.

Började på att plocka undan lite leksaker så att jag kunde dammsuga och torka golvet i vardagsrummet. Trodde att det skulle ta längre tid än det gjorde eftersom jag hade rivit ur bokhyllorna för att få någon ordning i dom med. Städade av badrummet med. Det är skönt när det blir ordentligt rent vilket känns som en ren hopplöshet... Och lär kontakta hyresvärden för nu börjar fuktskadorna bli ännu värre...

Plockade även undan den värsta skiten i hallen, eller skiten ska man ju inte kalla det heller, massa reklam som skulle kastas iväg, sätta upp skorna i skohyllan, dammsuga och torka golvet där med... Så egentligen var det ju inte något större jobb, men det såg ut att vara värre än det var eftersom jag inte hunnit ta undan alla sommarskor, bara plockat fram de skor som är dags att börja använda nu och snart är det väl dags att åka iväg och införskaffa sig några vinterskor åt änglarna med.

Ska försöka hinna med att plocka undan lite i köket med, försöka göra det ordentligt rent i köket, försöka få rent i ugnen och sådant, de är saker jag gärna gör när barnen antingen sover eller när de är hos deras pappa, lättare att ta hand om allting sådant när jag har möjligheten att göra det i lugn och ro...

Barnens sovrum ska jag försöka hinna göra klart ordentligt i morgon med, då ska det rensas, lego ska ligga i legolådan precis som Jasmines saker ska ligga i hennes låda och Gabriels saker i hans låda.

Ska försöka hinna med mitt eget sovrum med, känns som om jag aldrig hinner få det helt klart för att jag alltid prioriterar barnens och de allmänna rummen före mitt eget sovrum. Men ska få undan skiten där med, eller, skiten, det låter så fel eftersom det är kläder som ska gås igenom, vad dom kan ha, vad som ska vara kvar, de som ska skickas iväg och de som ska kastas.

Hur kan man gå och sakna någon fast att det gör så ont att tänka tillbaka då man inser att det inte var bra, då det bara skadade mig i slutet? Trotts att jag har Söt som stöttar mig mer än någon annan så kan jag inte bara släppa det som var tidigare, jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och hitta felet, kanske hade det kunnat bli bättre då? Drömma och önska kan man ju göra men ibland känns det som om det bara skadar mig ännu mer. Jag vill glömma dig men samtidigt så kan jag inte, på något sätt så har jag fastnat, jag vill slippa dig men jag kan inte få bort dig ur huvudet eller ur hjärtat. Antagligen kommer du alltid att vara en del utav mig... Som jag samtidigt hatar och avskyr men inte kan göra mig av med för då kommer jag att falla samman... Det känns som om jag inte gör annat än sviker Söt men samtidigt, jag kan inte bara lämna det som var, det hade trotts allt en väldigt stor betydelse annars hade jag inte suttit där jag sitter nu... Jag måste gå vidare, sluta tänka tillbaka och sluta oroa mig för det som ska komma, hur det nu ska gå... Jag vill inget annat än att all plåga ska ta slut, kanske behöver jag bara få somna i Söts famn en gång, kanske behöver jag bara få umgås med Söt, inse vad han tycker om mig och låta honom ”ta hand om” mig, men jag vet inte hur jag ska kunna låta honom när jag inte gör annat än smiter undan så fort han är i närheten av det som gör så ont. Jag längtar tills jag får träffa honom, bara få krypa upp och söka tröst i hans famn, bara få känna av lite lugn och kanske kan det ta död på all min rastlöshet? Något kommer att ändras den dagen jag har honom hos mig och jag kommer ALDRIG att glömma det Söt gör för mig nu. Det betyder så mycket och det är han som håller mig uppe med båda fötterna på jorden.

Helvetisk dag, i alla fall i huvudet. Jag har inte kunnat tänka klart och allt jag hade planerat att göra gick åt helvete. En dag då jag stängt ute hela världen, har inte brytt mig om varken telefonen eller internet. Jag har inte klarat utav det.

Ena sekunden vet jag precis vad jag ska göra och nästa så sviker jag mig själv. Jag vill men kan inte tillåta mig själv... Ibland känner jag mig bara så fucked up... Jag försöker hålla masken på men igår föll den... Jag skäms som aldrig förr och jag vet inte hur jag ska ordna upp det. Jag undviker all kontakt, vänder ryggen till antar jag... Fast att jag vet att jag behöver stanna kvar, lösa problemet och visa mig själv att hela världen inte rasar bara för att det blivit på det här sättet...

Jag drömmer om att fly och bara lämna all skit bakom mig, Bara sticka någonstans där jag och barnen är helt nya, ingen skulle fråga något och vi skulle kunna börja om på nytt. Men jag vet att det inte är möjligt, jag måste ta mitt ansvar även om jag för tillfället inte fattar hur fan det ska gå till... Hur ska jag kunna vara vuxen och förnuftig och göra saker och ting rätt när jag bara pratar med en vägg, försöker föra ett samtal, en viktig konversation med någon som inte alls vill lyssna. Det tar knäcken på mig när jag försöker ordna upp allt men jag bara får motgångar. Så fort jag försöker ta ett steg framåt så blir det minst två tillbaka. Jag vet inte längre hur jag ska göra för att komma fram till den bästa lösningen för oss alla, jag vet bara att jag måste göra mitt bästa för barnens skull, de ska inte behöva ta mer skada, tydligen så är de mer upprivna än vad jag först trodde eftersom de är så oroliga utav sig. Men jag hoppas att det snart ska bli bättre, nu när det är dags att planera om lite inför framtiden igen.

Jag önskar att jag hade någon som helst aning om min egen framtid, jag undrar hur jag ska kunna gå vidare när jag knappt vet vad som händer. Vad vill jag egentligen? Det är en fråga som jag tydligen inte kan svara på och jag är rädd att de som kommer nära kommer hamna i kläm eller göra sig illa ordentligt. Jag känner mig som... kanske som en rosbuske, på avstånd kan jag verka rätt snäll, trevlig och kanske till och med söt, men kommer man för nära kan man lätt sticka sig på en av alla taggar som finns. Känns som om jag trasslat in mig i mina egna rötter och sitter ordentligt fast tills dess jag antingen klipper av rötterna eller hittar en riktigt bra trädgårdsmästare.

Vad jag svamlar och hur mycket kan någon ens förstå? Inte för det spelar någon roll då jag bara skriver för min egen skull just nu...

Jag känner att jag är som en gåta utan svar, jag velar fram och tillbaka... Jag vill vara ensam och bara ”lida”i ensamheten men samtidigt klarar jag inte av det, jag vill inte bli ”bortglömd”. Jag kände av det tydligt idag... Jag vet inte vad jag vill längre och det gör både mig och de flesta runt mig irriterade. Jag försöker reda ut mina tankar och känslor men det känns hopplöst. Jag behöver prata med någon och hon jag vill prata med finns inte närvarande så jag vet inte hur jag ska stå ut...

Jag känner mig helt tom men samtidigt råder det kaos, jag kan inte sätta ord på vad det är men jag vet att jag kommer klara mig ur den här svackan, den är inte lika djup som då jag trodde att jag hade nått botten. Jag kommer inte låta mig sjunka så lågt igen, då tänker jag verkligen skaffa hjälp innan, nu när jag vet vilka täcken jag ska leta efter.

Det är skönt att veta att DU står vid min sida även när jag är på det här sättet. Jag förstår inte hur du står ut med det men DU verkar inte lämna min sida och jag kan inte beskriva min tacksamhet. DU är den som får mig att faktiskt kämpa vidare när jag egentligen bara vill ge upp, du säger saker som jag vet att jag måste höra fast jag egentligen inte vill höra dom... Jag känner att utan DIG så skulle jag inte ha klarat mig så här bra. DU är helt underbar.

Jag vet inte vart jag ska börja, tror jag börjar trilla ner i en svacka igen och det känns förjävligt. Men jag antar att det inte får vara glad konstant. Till och från i flera dagar har det gått upp och ner. 

Ena stunden är allting bra och nästa börjar jag tänka tillbaka, det gör så ont men jag gör det ändå. Helst vill jag bara skita i allt när jag får en sådan svacka men jag kan inte. Jag sätter på mig en mask och visar inte för någon hur illa det är. Jag börjar bli väldigt rastlös och till och från vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag vill men jag kan inte visa hur det är. Jag vill inte slå upp ”muren” igen men det känns som om den är på väg igen. Visst, den var inte helt riven men det mesta var ju borta... Jag försöker hela tiden hålla skenet uppe när jag pratar med folk, jag vill inte berätta för vem som helst och den jag vill ta det med vet jag inte hur jag ska säga det till. Den det handlar om skulle jag vilja prata med också, bara för att få lite klarhet i det hela men det kommer jag nog aldrig få veta.

Men det är jobbigt att känna att man är trasig inuti. Jag vet inte vad som skulle kunna fylla upp hålet, tidigare trodde jag att jag hade lyckats men inte då. Jag vill inget annat än att få svar på frågorna så jag kan gå vidare... Jag vill känna mig som en hel och fungerande människa igen. Jag vill kunna gå på stan utan att känna avsky mot folk som har det bra.

Antagligen får jag nog ta och kontakta min lilla ”vän” igen så att jag får ventilera och bara vräka ur mig vad som är så jobbigt och vad som känns så hopplöst. Jag börjar känna mig så vilsen och jag vill bara fly från allt igen. Det är nästan så att jag kan känna hur jag får panik för att jag inte längre har kontroll på situationen, det gör mig skräckslagen.

Mina känslor och tankar består mest av panik, ångest, illamående och konstant grubblande... Jag grubblar på hur folk kan bry sig som de gör... Hur någon ens kan tycka om mig... Jag förstår det inte och NU känns det som om det börjar rasa neråt, ett samtal med den som förstörde mig och jag känner mig lika förstörd igen... Jag känner mig så nedtryckt, illa behandlad och ändå gör jag inte ett skit åt det, jag tar bara emot och sedan går jag vidare, inte konstigt att jag känner att detta inte går längre. Jag gör vad jag kan men jag tror jag är för nedtryckt för att lyckas ta mig hela vägen upp igen. Jag vet inte hur jag ska orka det. Just nu vill jag bara fly som sagt och inte låta någon hitta mig så att jag bara får vara jag, trasig och må och känna som jag vill. Bara att få gömma mig ett tag och låta alla känslor jag har få välla fram och sedan sluta muren igen och låtsas som om ingenting någonsin har hänt...