Sitter här och bara väntar på att klockan ska bli 12 så vi får gå ut och titta lite på raketerna och önska varandra ett gott nytt år, frågan är blir det ett GOTT nytt år?

Det kommer bli gott i och med att jag har Simon vid min sida och han finns och kan stötta igenom allt det jobbiga som jag går igenom just nu. Även om han har problem så finns vi för varandra.

Jag vet att jag har min familj vid min sida och de förstår äntligen varför jag är som jag är och varför jag tar de beslut som jag tar.

Jag har mina älskade barn och de är de viktigaste i mitt liv, jag kommer fortsätta slåss för dom och jag tänker inte ge mig i det första taget.

Jag har en advokat - Fredrik Kocken - som kommer ta sig an mitt fall och vi tänker inte låta detta passera. Vi tänker göra vad som krävs!

Det som gör att det kanske inte är så gott är att jag inte vet om jag är så förtjust i allt det kaos som vi tar med oss från det här året in i det nya... Jag vill verkligen lämna det bakom mig men jag vet att jag måste fortsätta kämpa om mina barns rättigheter och att de ska få det bättre. De ska inte behöva leva med det här kaoset längre än nödvändigt.

Efter allt detta blir till det bästa, vilket vi självklart hoppas på så kommer både jag och Simon se till så att det finns jobb med i bilden, studier som fungerar som de ska, barn som går på dagis och en lägenhet som vi alla kommer att trivas och få plats i.

För övrigt så nu när jag sitter här inser jag att jag inte skriver särskillt ofta men jag gör det nog egentligen medvetet. Jag vet att det finns människor som vill hålla koll på mig för att rapportera vidare till de människor som jag inte vill ha någon som helst kontakt med.

Jag vill inte skriva ut något som jag kommer få ångra senare. Jag vill inte att någon ska få tag på något som skulle kunna användas emot mig på något sätt. Inte för att jag tror att jag skulle vara så dum men ändå, för att vara säkrare.

Nu vill jag önska alla som läser Gott Nytt År och jag har några nyårslöften...

* Jag ska bli bättre på att skriva på bloggen

* Öppna mig mer för min älskade så att vi inte kommer i onödiga bråk

* Studera hårdare och inte låta något ligga och släpa.

* Må bättre som människa

Nu är biljetterna beställda för att åka hem till gävle igen. Känner inte allt för mycket för att åka hem då jag gärna stannar kvar i nyköping ett tag till och har det trevligt med älsklingens föräldrar.

Men samtidigt så vill jag hem till mina små älsklingar. Saknar dom men nu har dom iaf julklappar som väntar på dom och jag tror att de kommer bli överlyckliga.

Nu kan vi bara hoppas på att SJ inte ska lyckas förstöra något mer

God jul - hell no, inte när SJ är inblandade, de förstörde allting. Trotts att jag och älsklingen åkte ner på julafton från Gävle till Nyköping så var det totalt kaos. Visst vi han ju på tåget från Gävle till Stockholm men pga massa kaos på vägen så vart tåget försenat 30 minuter vilket gjorde att vi blev ståendes i Stockholm som om vi vore några idioter. Frågar om det finns en möjlighet att ta ett annat tåg men får höra att de tåg som vi blev för sena för att ta var det sista tåget till Nyköping så då fick vi ta ett tredje tåg till Södertälje och där fick Simons lådsaspappa komma och hämta oss med bil, vi startade våran resa 11.30 och den skulle slutat ungefär 17.00 men allt kaos gjorde att den inte slutade förrän 18.45 När vi väl kom fram kastade vi oss nästan över all julmat eftersom vi inte ätit riktigt sedan 11-tiden.

Nu sitter jag nere i Nyköping, hemma hos älsklingens mamma och har det riktigt skönt, självklart saknar jag mina gullungar men jag känner att jag verkligen behövde den här tiden för mig själv för att kunna få mer energi och vara en mycket gladare mamma.

I morgon åker vi för att inhandla julklappar till barnen eftersom de inte var hemma under julen. Vi vet nästan precis vad vi ska ge änglarna och jag tycker det är väldigt fint utav Simon, hans mamma och lådsaspappa att ge mina barn julklappar eftersom hans mamma och lådsaspappa aldrig ens har träffat barnen.

Så nu sitter jag här, mätt och belåten i lägenheten med Rocky bredvid mig, alla tomtar som ger mig julkänslor men ändå så känner jag mig inte glad... SJ förstörde min jul och det tänker jag verkligen inte accptera, vi ska göra som de som jobbade på stationen i Stockholm sa, vi ska minsan höra av oss till SJ och se till att de får betala för att vi inte tog oss hela vägen fram. Samt att vi inte kunde åka då vi beställt biljetterna eftersom tåget inte kom utan fick skaffa oss nya biljetter för att kunna ta tåget. Rent kaos är allt jag kan säga.

Jag hoppas ni som läser har haft en mycket bättre jul än vad jag har haft, snart vänder jag tillbaka upp till Gävle - till barnen och firar nyår där.

Är äntligen tillbaka efter en massa krongel med en dator som inte fungerat och det slutade med att jag fick köpa mig en ny.

Nu fungerar allt som det ska än så länge och det händer en hel del nu.

Senast igår fick man åka till akuten pga busiga barn som skrämmde både sin mamma, lådsaspappa och mormor till vettet...

Blir att ringa några samtal i morgon och se hur saker och ting kommer se ut fram över. Allt jag vet just nu är att barnen ska fira jul hos sin pappa och att jag åker ner till nyköping med Simon.

Blev en rätt tidig morgon idag då jag klev upp innan Hjärtat gjorde det. Tyckte att han skulle få sova ut för en gångs skull.

Konstigt att jag inte fick en kommentar på mitt senaste inlägg. Hade trott att någon skulle kommentera men detta är ionte ett inlägg för att klaga på att man inte får kommentarer.

Var iväg till läkaren igår och grejade lite där och sedan kom jag hem och hade det riktigt mysigt med Hjärtat som inte hade haft några problem med de små knattarna. Han verkade vara hur lugn som helst och barnen var i sitt rum och lekte.

Idag finns det väl inga direkta planer mer än att jag ska se till att få tag på min advokat och se vad som faktiskt händer med allting. Fick inget svar igår och tänker inte hoppas på att dom ringer upp utan nu tänker jag ligga på dom som aldrig förr. Tänker inte vänta på att få svar utan jag tänker kräva de svar som jag förtjänar, lika så ska jag och lillemannen iväg sedan (inte idag) så att några personer ska få träffa honom eftersom han är så orolig utav sig så känns det som om jag kan behöva lite hjälp, han är 2½ och har börjat med napp nu den här månaden och det kom efter att han varit hos sin pappa... Finns fler saker som gör att jag får grubbla på vad som egentligen händer men det är inte något jag tänker skriva ut för det kan få folk att börja yttra sig som saker som kanske inte alls stämmer.

Nu känns det som om det faktiskt kan hända något, pratat igenom en del saker och det känns som om en del problem har börjat lösa sig. Ibland är det så skönt att jag faktiskt hittat någon som vågar öppna käften så att man kan prata om de problemen som vägrar lösa sig... Nu känns det som om vi har tagit ett steg framåt men det finns fortfarande för mycket som drar och tär på oss.

De andra problemen, de gällande barnen, lär kolla hur det går med det imorgon, känns inte som om något händer på den fronten och jag tänker inte gå och vänta längre. Jag KRÄVER att något ska hända nu. Jag ska helt klart yttra på detta om att hur jag än gör så kommer mitt liv ut på nätet och nu när hon hänger ut mig med namn kommer jag inte att acceptera detta längre. Jag vet att en del som läser hennes blogg även läser min. En sak som jag inte tänker acceptera längre är att de tycker att jag gjorde fel när jag flyttade ifrån barnens pappa. Vi har visst inte samma syn på det som hände, eller så är det så att någon har dragit en vals för henne eftersom min del av historian inte alls stämmer överrens med den som skrivs ut på nätet via henne...

Eftersom jag är så less på det som skrivs om mig tänker jag faktiskt skriva min del av historian, den delen som alltid tycks glömmas bort när detta förs på tal.

Allting började när dottern föddes, ett rent helvete var vad det va och efter födelsen så blev jag deprimerad, förlossningsdepp. Fick ingen hjälp förrän i Januari och då hade barnens pappa redan börjat försvinna hemifrån, sa aldrig vart han skulle eller när han skulle komma tillbaka. I mitten av januari var det så illa så att jag fick läkarhjälp och de sa till barnens pappa att han inte fick låt mig vara själv under de närmaste 2 veckorna. Det som var så komiskt var att vi åkte hem från gävle och sedan sa han att han bara skulle köra hem sin mamma som suttit barnvakt och det skulle ta max 1 timme. Då åkte de när klockan var 17. Barnen nattades vid 19 tiden och jag minns att jag la mig sent den natten, tror hon var 1 eller något sådant och fortfarande hade inte barnens pappa kommit hem. Minns att efter den dagen så var han borta under 3 dagar för att sedan komma hem under en natt efter att jag lagt mig för att ladda telefonen sedan åkte han tidigt på morgonen igen för att vara borta under 3 dagar igen. I april vet jag att vi blev magsjuka och och vi åkte till mina föräldrar, när jag kom hem efter 6 dagar så står allt jag ägt i lägenheten i köket, ingenting var orört och det låg ett brev på bordet i köket där barnens pappa hade skrivit att om jag inte var borta innan den sista maj så skulle han kasta ut mig och sket fullständigt i vart jag skulle ta vägen, detta hittade jag den 26 april. Så den 7 maj hade jag en lägenhet och vi skulle flytta vilket jag skrivit upp på almenackan och även nämnt för både barnens pappa och deras farmor då de ansåg att jag minsan skulle följa med till soc då vi behövde ansöka om pengar just den här månaden. När det väl var den 7 maj så hade jag hoppats att barnens pappa skulle vara hemma så jag skulle slippa trissa upp barnen under flytten men inte då trotts att jag försökte få kontakt så fick jag inget svar.

Vi tog med barnen till nya lägenheten och alla möbler jag hade var barnens sängar och ett köksbord. Första natten fick jag sova på en tältsäng som mamma och pappa ordnade åt mig. Hade ingenting att göra den kvällen. Allt eftersom kunde vi skaffa soffa, soffbord, tv, bokhylla och säng till mig.

När jag väl kommit i ordning, ja på sätt och vis så gott det gick så skickade jag ett sms till barnens pappa där det stod adressen till den nya lägenheten, mitt nya mobilnummer och att barnen bara var ett samtal bort, detta skrevs den 9de maj. Hörde inget förrän i början av juni då allt han skrev var att han ville veta vilka veckor han skulle ha barnen. I juli tog jag kontakt med familjerätten eftersom jag inte alls ville lämna bort jasmine under 7 dagar eftersom hon inte hade någon som helst koll på att han var hennes pappa. Då beslutades det att vi skulle låta honom ha barnen från måndag till tisdag till att börja med. Detta gick han med på men i början av augusti fick jag ett brev från hans advokat om att jag inte var kapabel till att ha barnen hos mig då det var en massa problem utanför lägenheten, problem som HANS kompisar ordnade. Hade polisen som höll koll och det var skönt det. Så det var aldrig något problem med det. Men det som störde mig mest var att han kontaktade en advokat som gav mig 14 dagar att skaffa mig ett försvar.

Och där är historien så nu kan INGEN anklaga mig för att ha kidnappat mina egna barn

Jag har inte en aning om hur du vill ha det, nu VET jag att du tassar bakom min rygg och det känns förjävligt. Det jag misstänkte var rätt och nu vet jag inte hur jag ska ta upp det med dig eller hur jag ska bete mig. Känner mig så jävla sårad och det känns verkligen skit...

Du stöttar mig det gör du verkligen men samtidigt känns det som om du döljer något för mig, det känns som om jag ändå inte vågar lita på dig till 100%. Antagligen är det bara jag som är misstänksam eftersom det är så mycket skit som händer runt mig och du vet ju om det men självklart blir jag fundersam när man på andra håll får höra att du skriver med folk som man inte får veta om, ok, det handlar om en person men den personen har faktiskt berättat allting...

Jag planerar att stötta dig lika mycket så svik mig inte snälla... Jag kommer inte klara av det