Fattar inte hur jag ska stå ut att inte ha dig nära mig, att inte kunna krama dig, lyssna på din puls när du sover. Det var länge sedan det hände men jag håller fast vid det minnet, jag vägrar låta det gå. Jag vägrar låta allt bara rinna iväg. Du säger att du skiter i allt men jag har svårt att tro på det eftersom jag inte fått ”full” frihet.

Jag vill bara att allting ska vara över så att jag får vara med dig, den ända som jag kan se mig själv åldras med. Snälla, om jag ens betyder något för dig så kan du väl visa det? För det gör du verkligen inte och det får mig att vilja bete mig som ett barn och bara göra en massa uppror och skita fullständigt i vad du säger.

Om jag verkligen betyder något så borde du inte acceptera allt skit, du borde visa att du bryr dig, du borde visa att jag är saknad om jag är det. Att aldrig veta hur du tänker, att aldrig förstå varför du beter dig på ett visst sätt gör mig bara förvirrad och tveksam om jag ens kommer kunna komma innanför din mur, du river ju ner min hela tiden.

Jag vet inte hur jag ska hantera något alls lägre, skulle inte tacka nej till att ha dig vid min sida och låta dig stötta mig i allt men du verkar inte ens vilja det, du verkar inte ens vilja vara i min närhet så jag förstår verkligen inte ett skit...

Kan du inte bara ge mig de svar jag vill ha och de svar som jag behöver för att veta hur tusan det är tänkt att jag ska kunna fotsätta leva mitt liv utan att bryta emot några regler nu när du inte finns i min närhet. Snälla.

Saknar dig så oerhört mycket och vet inte hur jag ska kunna inse att du antagligen inte ens vill ha mig i närheten...