Känner mig trött och less, orkar inte riktigt med allt som ska göras just nu… En extrem träningsvärk med…

Försöker att göra vad jag kan för att undvika att tänka på dig, vill inte göra det då saknaden river som en vild björn i bröstet på mig men ändå glider mina tankar in på dig…

Hela tiden gör det ont, smärtan är enorm och jag vill bara känna dina andetag, känna din puls och allt sådant… Vill inte vara utan dig men samtidigt kan jag inte fortsätta hoppas, vet att jag skrev samma sak tidigare men jag måste intala mig själv detta. Men det är svårt när hela min kropp skriker efter din närhet.

Vill bara att du ska ge mig den tröst jag söker. Jag vill bara kunna göra något för att få vara hos dig…

Jag älskar dig, jag vill inte tjata om det då du inte vill höra det men det är så det är, jag älskar dig så det gör ont och kan inte se mig själv med någon annan…

Tårarna rinner, jag fattar inte varför jag gjorde som jag gjorde igår men samtidigt kan jag inte längre gå runt som i en dröm, jag ber om verkligheten och det är den jag måste ta mig fram till. Även om det smärtar mig något enormt att det ska behöva vara så. Jag går konstant och har minnena tillsammans med dig i huvudet, varje dag önskar jag att du skulle ringa, aldrig att det händer… Aldrig att det kommer att hända nu heller… Jag sa att jag skulle släppa dig, men jag kan inte. Bara tanken på att vara utan dig får mig att brista… Jag orkar inte försöka hålla emot tårarna längre, saknaden efter dig blir bara värre, du finns, du lever, du andas men ändå kan jag inte ta på dig, jag kan inte komma dig nära… Försöker jag så känns det bara som om jag blir bortstött…

 Jag vill inte gråta, jag vill inte drömma jag vill bara att det ska bli verklighet, att det ska bli vi igen. Jag vill bara kunna vara dig nära, krama om dig och känna hur bra jag mår när jag har dig bredvid mig. Att känna att det fortfarande finns en chans…