Jag vet inte vad jag ska göra... Hur jag än vrider och vänder på saker och ting blir det bara ett helvete... Jag vill ha ändring och jag vill att allting ska ordna sig.

Det känns som om jag lever med folk som bara kastar falska förhoppningar, lögner och patetiska försök att få mig att må bra... Att folk inte kan inse att jag ibland behöver vara ensam, tänka och fundera inför nästa steg som ska tas... Det känns som om jag lever för alla andra, inte för min och barnens skull. Jag försöker hela tiden ha ett leende på läpparna och ett gott humör men det går inte hur länge som helst.

Jag har funderat på att skita i både msn, telefonen, alla communitys som finns bara för att jag inte orkar med alla människor... Den närmaste tiden så kommer jag helt klart undvika telefonen i alla fall. Jag orkar inte med att det ska komma en massa sms, telefonsamtal och sådant när jag bara vill ta det lugnt och ha det bra med mina barn. Jag vill dela mitt liv med dom inte med ALLA andra som det verkar önskas...

Jag vill inte vara beroende utav någon längre och tänker därför ta ett steg tillbaka, ta det lugnt och se vart livet bär mig, jag tänker inte hoppas och önska längre, nu tänker jag börja ta saken i mina egna händer och göra det bästa jag kan. Nu tänker jag bara vara jag och inte den stöttepelare jag har fått vara. Men fortfarande så kommer jag lyssna och finnas för andra men nu måste folk faktiskt inse att jag inte orkar med alla deras bekymmer när jag har mina egna att ta itu med. Jag tänker sluta vara så snäll.

Jag vill inte stöta bort dig men samtidigt så vet jag inte om jag orkar med det här. Jag vet inte hur det ska bli i framtiden eller någon ting. Jag vill inte hoppas eller önska längre... Jag orkar inte med att försöka när det tydligen är totalt hopplöst. Alla gånger jag försökt men ändå går det inte... Det börja kännas som om du bara har utnyttjat min vilja att vilja hjälpa människor, du måste själv inse att det här totalt hopplöst. Jag vill vara din vän men om det fortsätter så här så går det inte. Allt som skulle kunna bli så bra har slängts åt sidan för min del nu, jag tänker ge upp för jag vill inte bli sviken fler gånger. Vill du verkligen att jag ska finnas kvar i ditt liv får du faktiskt visa det och göra något för som det är nu så är alla andra viktigare och du minns knappt att jag existerar om inte jag hör av mig till dig. Jag älskar dig, det gör jag verkligen men det här är inget jag tänker st ut med. Likaså alla förhoppningar du gett mig, du och alla dom kan bara försvinna om du inte tänker göra något snart... Jag tänker inte fortsätta vara snäll och söt (som du säger) , jag tänker gå vidare och vill du som sagt ha mig kvar i livet är det bäst att du visar att du vill gå bredvid.

Det har varit en fullspäckad helg som varit riktigt rolig. Jag har träffat en hel del människor som jag inte träffat någonsin förr. Och människor som jag inte sett på år och dagar. Trevlig middag och trevligt snack på fredagen. Lördagen innebar en födelsedagsfest hos min vän. Med hennes vänner som jag som sagt aldrig träffat tidigare. Några från Stockholm som var helt underbara, men inget slår natten till idag då jag skulle sova kvar hos Jossan eftersom hon hade födelsedagsfest. Hon och en vän till henne erövrade hela sovrummet så jag, Sebbe och Krister fick sova på golvet inne i köket men det var sjukt nog kvällens höjdpunkt. Jag skrattade så jag höll på att bryta ihop av alla Sebbes frågor till Krister och alla jävla pikar om hur kort jag är. Jag älskade hur Sebbe talade förstånd med mig. Kanske vet jag faktiskt hur jag ska göra nu... Jag har inte vetat det på länge men jag antar att han har rätt...

Den killen vet inte mycket om mig men det var verkligen glädje att få hjälp av honom. Nu kanske jag vet hur jag ska ta emot alla motgångar som kommer på ett annat sätt än att jag ska behöva belasta alla andra runt mig och likaså hur jag ska göra för att riva ner muren som jag håller så hårt i. När han faktiskt fick mig att inse att jag inte kan hålla allt innanför mina murar... Han lyssnade när vi pratade om Söt och han förstod på ett sätt som tydligen inte en annan människa gör varför jag håller så hårt i honom...

Så har vi bestämt att när han kommer och hälsar på Jossan igen så ska vi ses och uppdatera oss om hur allting går, han är så jäkla smart den killen så jag förstår inte. Han tänker på ett sätt som inte en kille i hans ålder bör tänka. Även att jag har nr så man kan höra av sig om det skulle bli tufft känns underbart och likaså att han ska lämna en kommentar till min tidigare svärmor och be henne att lugna ner sig, det känns som om hon faktiskt kan tänkas ändra på allt hon skriver om mig. Jag hoppas då det iaf. Känns som om det är fler som bör kliva in och säga ifrån. Tydligen duger det inte med att jag säger ifrån i alla fall.

Får se vad jag ska göra nu... antagligen bara varva ner och logga in på msn och se om det finns någon som vill prata lite. Jag ser fram emot att hoppa i säng när jag känner för det och sova ut, eller, i alla fall till 11 får jag sova sedan ska jag ta hand om lite tvätt igen.

Men i alla fall, alla som läser, ha det en fruktansvärt bra kväll för det är mina egna planer även om kvällen innebär att jag är ensam.

Överväger om man är på väg att bli tokig eller något. Känner en otrolig glädje trotts att det händer så jäkla mycket dåliga saker runt mig hela tiden. Får ta emot smällar till och från hela tiden men ärligt talat tror jag inte att de kan skada mig längre, för jag orkar inte bry mig om det längre. Men att de börjar spela på det som fick mig till att bli den personen jag är idag börjar göra mig aningen irriterad men tänker inte lägga mer energi på dom om jag nu inte verkligen måste.

Annars är det fortfarande full fart, barnen leker och mår bra, jag känner mig konstigt nog glad, trotts att det börjar bli mörkare på kvällarna, allt som händer runt mig och att det närmar sig att barnen ska åka till sin pappa.

Nu är det bara en sak som tynger mig, som jag kan sätta ord på då... Och det känns förjävligt att det ska behöva vara så men jag börjar känna en oro... Jag hoppas verkligen att den inte är sann för då vet jag inte vad jag ska göra. Jag försöker att alltid tänka åt rätt håll nu men jag vet inte hur länge jag klarar det då saker och ting man hoppas, längtar, ser fram emot och faktiskt tror att man kommer sakna fast att man inte ens varit i närheten av att ha det... Jag vet egentligen inte alls vad jag vill säga, eller jo det vet jag men jag vet inte hur jag ska förklara det. Men jag vill bara att NÅGOT ska hända snart innan jag blir tokig... Jag klarar inte av att aldrig få veta vad som händer. Tror inte att det finns någon som förstår det här inlägget men det skiter jag i. Just nu vill jag bara... få ur mig det.

Saknar dig så att det gör ont men varför skulle du bry dig, jag ser dagligen att det blir mer och mer avståndstagande, kanske var det hopplöst att ens önska? Du fick mig att må bra men nu vet jag inte... Något är det som har hänt och jag förstår inte vad det är och när du inte ens gör ett försök att berätta. Du får inte lämna mig nu... Snälla, förstå att jag finns där för dig på samma sätt som du finns för mig. Jag vill bara att det ska bli som tidigare. För bara en och en halv vecka sedan var allting så mycket bättre, vad är det egentligen som har hänt?

Är det mitt fel? Har jag krossat dig med? Jag vill det inte och om jag har gjort det så ber jag om ursäkt men jag måste få ett svar snart...

<3 Du vet att jag finns här, ta chansen och berätta vad som gör dig så nere...

En del människor bör inte annat än knipa igen. Om man inte vet halva sanningen så behöver man inte ens försöka bry sig. Hur fan kan man öppet sitta på antingen Facebook eller sin blogg och trycka ner människor?? Ok, nu gör jag samma sak, men så som en som jag känner håller på är det fan bara pinsamt. Men nu kommer allting att skrivas ut och vi överväger att gå till domstol, och nu när jag läser på reglerna för jurist inom familjedelen så vet jag vad som är ok och inte. Det är skönt att det finns så mycket man kan ta del utav redan innan man kommer in på den linjen, bra med kurser som man kan ta iaf.

Men så som en del människor trycker ner andra det är inte klokt. Jag önskar att den som jag tänker på bara kunde lägga ner och låta de 4 som är inblandade bara få sköta det själv. Jag blir så less på de människorna. Jag vet inte hur jag står ut med att ha en sådan så nära inpå men just nu kan jag inte göra så mycket åt saken men så snart jag kan då ska jag minsan se till så att jag slipper det!

Gick så bra idag. Fick helt klart så som jag ville när vi var till familjerätten, barnen kommer att umgås mer med sin pappa och jag får mer tid för mig själv och hitta på egna saker. Det ska bli riktigt skönt det. Deras pappa verkade vara rätt nöjd han med så jag hoppas verkligen att det är så. Jag vill ju inte att han ska umgås mindre med barnen men nu om jag ska börja skolan igen så är det bra om vi kan komma fram till en bra lösning med mitt schema och sådant. Allting gick så bra, det kändes faktiskt roligt att träffa honom med, vi pratade med varandra om helt vardagliga saker, så som det var när vi bodde tillsammans. Det kändes faktiskt som om vi kan få till en ordentlig relation igen och att vi kommer kunna samarbeta riktigt ordentligt. Så det känns underbart på det sättet. Att det går att ta sig framåt och att man kan se det så tydligt att vi tycker samma sak när det gäller våra älsklingar.

Fick frågan tidigare, om jag kan tänka mig att bli tillsammans med honom igen, jag visste faktiskt inte vad jag skulle svara då... När vi väl hade det bra var det verkligen underbart men när det inte var bra då var det ju hemskt jobbigt så jag har inte en aning. Han kommer ju alltid vara en del av mitt hjärta eftersom jag hade ju aldrig skaffat barn med honom om jag inte tyckt om honom. Det är en sådan där fråga som jag faktiskt inte kan svara på nu... Eftersom jag känner så stark för Nicke känns det så dumt att ens tänka på det. Nicke betyder så oerhört mycket mer. Han är ju mitt allt nu, utan honom hade jag aldrig tagit mig hit på den här tiden och jag skulle ALDRIG kunna svika honom på ett sådant sätt. Nicke betyder helt klart så mycket mer jag älskar verkligen den kontakt vi har med varandra.

Idag blev det en tur till familjerätten igen, det känns så skönt efter det vi kom fram till. Tror det är den bästa lösningen för oss för tillfället. Jag känner mig så fruktansvärt nöjd så jag har ingenting att klaga på. Trodde att deras pappa skulle sätta sig på tvären men inte alls. Så det var verkligen underbart. Det känns som om det går åt rätt håll, vi kan samarbeta på ett sätt vi inte kunde tidigare och jag hoppas att han inte tänker överraska mig med en massa nya skitsaker.

Städningen har gått riktigt bra och jag har ingenting alls att klaga på nu. Känns så jäkla lätt igen och nu är det bara att fortsätta i rätt riktning.

Tankarna känns så mycket lättare igen.

Dagen började med att barnen tog sig en sovmorgon och de ville inte kliva upp förrän ungefär, det var riktigt skönt. Men hade det lite jobbigt inatt eftersom Gabriel vaknade vid 2 och var vaken till 4 för att leka.

Lämnade av barnen till deras pappa, gick som vanligt helt ok, inte en massa skrikande eller sådant. Bara att jag tycker att det är jobbigt att lämna bort dom eftersom jag är så van med att ha dom springandes runt fötterna hela dagarna.

Sprang iväg till ICA för att lägga på ett brev, träffade några gamla klasskompisar och det var verkligen roligt, när man kom hem sen så blev det till att ringa till Nicke och se till så den sötbollen tog sig upp ur sängen idag med. Det blev ett samtal på drygt 1 timme. Han är helt underbar att prata med eftersom han lyssnar och förstår man behöver inte förklara in i minsta detalj, han verkar förstå vad jag talar om även om jag undviker det till viss mån. Så det är riktigt skönt det.

Kl 13.00 så hade jag tvätttid, det roligaste som finns, eller inte... Men det var skönt att man inte hade så mycket tvätt, det som är jobbigast är att det ska ta sådan tid att få det torrt. Så under tiden pratade jag lite med Nicke på msn och jag tror vi pratade om mer eller mindre allting som vi kunde komma på.

Började på att plocka undan lite leksaker så att jag kunde dammsuga och torka golvet i vardagsrummet. Trodde att det skulle ta längre tid än det gjorde eftersom jag hade rivit ur bokhyllorna för att få någon ordning i dom med. Städade av badrummet med. Det är skönt när det blir ordentligt rent vilket känns som en ren hopplöshet... Och lär kontakta hyresvärden för nu börjar fuktskadorna bli ännu värre...

Plockade även undan den värsta skiten i hallen, eller skiten ska man ju inte kalla det heller, massa reklam som skulle kastas iväg, sätta upp skorna i skohyllan, dammsuga och torka golvet där med... Så egentligen var det ju inte något större jobb, men det såg ut att vara värre än det var eftersom jag inte hunnit ta undan alla sommarskor, bara plockat fram de skor som är dags att börja använda nu och snart är det väl dags att åka iväg och införskaffa sig några vinterskor åt änglarna med.

Ska försöka hinna med att plocka undan lite i köket med, försöka göra det ordentligt rent i köket, försöka få rent i ugnen och sådant, de är saker jag gärna gör när barnen antingen sover eller när de är hos deras pappa, lättare att ta hand om allting sådant när jag har möjligheten att göra det i lugn och ro...

Barnens sovrum ska jag försöka hinna göra klart ordentligt i morgon med, då ska det rensas, lego ska ligga i legolådan precis som Jasmines saker ska ligga i hennes låda och Gabriels saker i hans låda.

Ska försöka hinna med mitt eget sovrum med, känns som om jag aldrig hinner få det helt klart för att jag alltid prioriterar barnens och de allmänna rummen före mitt eget sovrum. Men ska få undan skiten där med, eller, skiten, det låter så fel eftersom det är kläder som ska gås igenom, vad dom kan ha, vad som ska vara kvar, de som ska skickas iväg och de som ska kastas.

Hur kan man gå och sakna någon fast att det gör så ont att tänka tillbaka då man inser att det inte var bra, då det bara skadade mig i slutet? Trotts att jag har Söt som stöttar mig mer än någon annan så kan jag inte bara släppa det som var tidigare, jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden och hitta felet, kanske hade det kunnat bli bättre då? Drömma och önska kan man ju göra men ibland känns det som om det bara skadar mig ännu mer. Jag vill glömma dig men samtidigt så kan jag inte, på något sätt så har jag fastnat, jag vill slippa dig men jag kan inte få bort dig ur huvudet eller ur hjärtat. Antagligen kommer du alltid att vara en del utav mig... Som jag samtidigt hatar och avskyr men inte kan göra mig av med för då kommer jag att falla samman... Det känns som om jag inte gör annat än sviker Söt men samtidigt, jag kan inte bara lämna det som var, det hade trotts allt en väldigt stor betydelse annars hade jag inte suttit där jag sitter nu... Jag måste gå vidare, sluta tänka tillbaka och sluta oroa mig för det som ska komma, hur det nu ska gå... Jag vill inget annat än att all plåga ska ta slut, kanske behöver jag bara få somna i Söts famn en gång, kanske behöver jag bara få umgås med Söt, inse vad han tycker om mig och låta honom ”ta hand om” mig, men jag vet inte hur jag ska kunna låta honom när jag inte gör annat än smiter undan så fort han är i närheten av det som gör så ont. Jag längtar tills jag får träffa honom, bara få krypa upp och söka tröst i hans famn, bara få känna av lite lugn och kanske kan det ta död på all min rastlöshet? Något kommer att ändras den dagen jag har honom hos mig och jag kommer ALDRIG att glömma det Söt gör för mig nu. Det betyder så mycket och det är han som håller mig uppe med båda fötterna på jorden.

Helvetisk dag, i alla fall i huvudet. Jag har inte kunnat tänka klart och allt jag hade planerat att göra gick åt helvete. En dag då jag stängt ute hela världen, har inte brytt mig om varken telefonen eller internet. Jag har inte klarat utav det.

Ena sekunden vet jag precis vad jag ska göra och nästa så sviker jag mig själv. Jag vill men kan inte tillåta mig själv... Ibland känner jag mig bara så fucked up... Jag försöker hålla masken på men igår föll den... Jag skäms som aldrig förr och jag vet inte hur jag ska ordna upp det. Jag undviker all kontakt, vänder ryggen till antar jag... Fast att jag vet att jag behöver stanna kvar, lösa problemet och visa mig själv att hela världen inte rasar bara för att det blivit på det här sättet...

Jag drömmer om att fly och bara lämna all skit bakom mig, Bara sticka någonstans där jag och barnen är helt nya, ingen skulle fråga något och vi skulle kunna börja om på nytt. Men jag vet att det inte är möjligt, jag måste ta mitt ansvar även om jag för tillfället inte fattar hur fan det ska gå till... Hur ska jag kunna vara vuxen och förnuftig och göra saker och ting rätt när jag bara pratar med en vägg, försöker föra ett samtal, en viktig konversation med någon som inte alls vill lyssna. Det tar knäcken på mig när jag försöker ordna upp allt men jag bara får motgångar. Så fort jag försöker ta ett steg framåt så blir det minst två tillbaka. Jag vet inte längre hur jag ska göra för att komma fram till den bästa lösningen för oss alla, jag vet bara att jag måste göra mitt bästa för barnens skull, de ska inte behöva ta mer skada, tydligen så är de mer upprivna än vad jag först trodde eftersom de är så oroliga utav sig. Men jag hoppas att det snart ska bli bättre, nu när det är dags att planera om lite inför framtiden igen.

Jag önskar att jag hade någon som helst aning om min egen framtid, jag undrar hur jag ska kunna gå vidare när jag knappt vet vad som händer. Vad vill jag egentligen? Det är en fråga som jag tydligen inte kan svara på och jag är rädd att de som kommer nära kommer hamna i kläm eller göra sig illa ordentligt. Jag känner mig som... kanske som en rosbuske, på avstånd kan jag verka rätt snäll, trevlig och kanske till och med söt, men kommer man för nära kan man lätt sticka sig på en av alla taggar som finns. Känns som om jag trasslat in mig i mina egna rötter och sitter ordentligt fast tills dess jag antingen klipper av rötterna eller hittar en riktigt bra trädgårdsmästare.

Vad jag svamlar och hur mycket kan någon ens förstå? Inte för det spelar någon roll då jag bara skriver för min egen skull just nu...