Jag känner att jag är som en gåta utan svar, jag velar fram och tillbaka... Jag vill vara ensam och bara ”lida”i ensamheten men samtidigt klarar jag inte av det, jag vill inte bli ”bortglömd”. Jag kände av det tydligt idag... Jag vet inte vad jag vill längre och det gör både mig och de flesta runt mig irriterade. Jag försöker reda ut mina tankar och känslor men det känns hopplöst. Jag behöver prata med någon och hon jag vill prata med finns inte närvarande så jag vet inte hur jag ska stå ut...

Jag känner mig helt tom men samtidigt råder det kaos, jag kan inte sätta ord på vad det är men jag vet att jag kommer klara mig ur den här svackan, den är inte lika djup som då jag trodde att jag hade nått botten. Jag kommer inte låta mig sjunka så lågt igen, då tänker jag verkligen skaffa hjälp innan, nu när jag vet vilka täcken jag ska leta efter.

Det är skönt att veta att DU står vid min sida även när jag är på det här sättet. Jag förstår inte hur du står ut med det men DU verkar inte lämna min sida och jag kan inte beskriva min tacksamhet. DU är den som får mig att faktiskt kämpa vidare när jag egentligen bara vill ge upp, du säger saker som jag vet att jag måste höra fast jag egentligen inte vill höra dom... Jag känner att utan DIG så skulle jag inte ha klarat mig så här bra. DU är helt underbar.

Jag vet inte vart jag ska börja, tror jag börjar trilla ner i en svacka igen och det känns förjävligt. Men jag antar att det inte får vara glad konstant. Till och från i flera dagar har det gått upp och ner. 

Ena stunden är allting bra och nästa börjar jag tänka tillbaka, det gör så ont men jag gör det ändå. Helst vill jag bara skita i allt när jag får en sådan svacka men jag kan inte. Jag sätter på mig en mask och visar inte för någon hur illa det är. Jag börjar bli väldigt rastlös och till och från vet jag inte vart jag ska ta vägen. Jag vill men jag kan inte visa hur det är. Jag vill inte slå upp ”muren” igen men det känns som om den är på väg igen. Visst, den var inte helt riven men det mesta var ju borta... Jag försöker hela tiden hålla skenet uppe när jag pratar med folk, jag vill inte berätta för vem som helst och den jag vill ta det med vet jag inte hur jag ska säga det till. Den det handlar om skulle jag vilja prata med också, bara för att få lite klarhet i det hela men det kommer jag nog aldrig få veta.

Men det är jobbigt att känna att man är trasig inuti. Jag vet inte vad som skulle kunna fylla upp hålet, tidigare trodde jag att jag hade lyckats men inte då. Jag vill inget annat än att få svar på frågorna så jag kan gå vidare... Jag vill känna mig som en hel och fungerande människa igen. Jag vill kunna gå på stan utan att känna avsky mot folk som har det bra.

Antagligen får jag nog ta och kontakta min lilla ”vän” igen så att jag får ventilera och bara vräka ur mig vad som är så jobbigt och vad som känns så hopplöst. Jag börjar känna mig så vilsen och jag vill bara fly från allt igen. Det är nästan så att jag kan känna hur jag får panik för att jag inte längre har kontroll på situationen, det gör mig skräckslagen.

Mina känslor och tankar består mest av panik, ångest, illamående och konstant grubblande... Jag grubblar på hur folk kan bry sig som de gör... Hur någon ens kan tycka om mig... Jag förstår det inte och NU känns det som om det börjar rasa neråt, ett samtal med den som förstörde mig och jag känner mig lika förstörd igen... Jag känner mig så nedtryckt, illa behandlad och ändå gör jag inte ett skit åt det, jag tar bara emot och sedan går jag vidare, inte konstigt att jag känner att detta inte går längre. Jag gör vad jag kan men jag tror jag är för nedtryckt för att lyckas ta mig hela vägen upp igen. Jag vet inte hur jag ska orka det. Just nu vill jag bara fly som sagt och inte låta någon hitta mig så att jag bara får vara jag, trasig och må och känna som jag vill. Bara att få gömma mig ett tag och låta alla känslor jag har få välla fram och sedan sluta muren igen och låtsas som om ingenting någonsin har hänt...

Äntligen har jag kommit fram till vad jag ska göra med min framtid. Jag har varit inne på tårtdesigner, barnmorska, piercare och advokat. Och äntligen har jag kommit fram till vad jag faktiskt tänker göra. I morgon bitti ska jag ringa till skolan i Uppsala som jag kom in på och säga att jag inte längre är intresserad av att gå där. Vill inte studera där egentligen och jag känner att jag inte brinner för att studera till barnmorska längre, jag vet faktiskt inte om jag skulle klara av det.

Efter det samtalet ska jag ringa till Komvux i Sandviken och se om det finns en möjlighet att börja studera där för att plugga upp alla mina betyg, kanske lägga in lite extra kurser som jag kan tänkas behöva och efter det så ska jag försöka ta mig in på ett universitet och börja studera det yrket som jag faktiskt kan tänka mig att jobba med. Jag vet inte om jag kommer klara av 8 års studier rakt av, egentligen är det inte 8 år, det är 4 år och 4 år i praktik, men det är något som jag verkligen är intresserad utav. Jag vet inte om man kan men jag funderar även på en speciell inriktning. Tanken är att jag ska studera och bli advokat och kan jag så vill jag inrikta mig på familjefejder. Jag tycker att det är det mest intressanta jag kan komma på och jag vill verkligen göra det. Det känns som om jag faktiskt skulle orka med att studera nu. Jag mår bättre även om en del dagar är rent piss men tack vare underbara Nicke som får mig på bättre humör och får mig att känna mig piggare så tror jag faktiskt att jag skulle kunna klara av det.

Mamma lät chockad när jag berättade min plan men även hon kom ihåg att jag faktiskt varit inne på den tanken tidigare. När jag valde inriktning på gymnasiet så visste jag inte förrän efter 1 år att jag valt fel, fortfarande så är jag en teaterapa och fortfarande finns ju drömmen om att en dag få vara med i en film men samtidigt kan jag inte bara gå och drömma, jag måste ta mig i kragen och göra något vettigt av mitt liv. Jag har inte allt för urusla betyg så kanske finns det en möjlighet att jag kommer kunna klara av Komvux rätt snabbt och komma in på ett universitet innan 2012, det är i alla fall min tanke. Och jag har mycket lättare för att studera hemma och koncentrerar mig på ett mycket bättre sätt.

Jag hoppas att jag kommer kunna börja ta några kurser lite här och där så snart som möjligt och de jag vill börja med är Historia A, Religonkunskap A, Matte B och Datakunskap. Det är nog de som är de första sakerna som skulle behöva förbättras, visserligen har jag inte ens Religonkunskap så det kanske är en bra ide att ta in det med i kurserna. Jag vet att det är 4 kurser som behövs per termin för att kunna ta ut heltid på CSN. Så jag hoppas verkligen att jag kommer lyckas nu. Jag vill inget hellre och nu jäklar.

Med lite tur kommer jag att ha Nicke vid min sida hela tiden och då VET jag att jag kommer att klara det, jag ska ge järnet och jag tänker inte låta mig svika mig själv den här gången. Det kommer att få ta den tid det tar men jag SKA lyckas. Så är det bara. Kan inte sluta se fram emot samtalet till Komvux i morgon. Kanske kan jag börja studera redan i Oktober, vet att det finns en kurs som startar då. Så jag kan bara hoppas att jag kommer in och får börja studera. Jag känner mig helt hyper över att jag har bestämt mig och jag vill inget annat än sätta igång.

Nicke, tack för att du fått mig att må bättre och sett till så att jag orkat ta beslutet för min framtid, för att ge barnen den framtid som de förtjänar och allting sådant.

Innan jag glömmer, grattis älskade mormor på 78 års dagen.

  Jag innan jag klippte mig :P

   Min nya frilla...

Tänkte att jag kanske ska ta och visa den nu, haha :P

Sitter och väntar på att mina små älsklingar ska komma hem. Logist sett ska de vara hemma om 1h och 45 min men det tror jag inte att de kommer vara. Antagligen kommer de precis som vanligt att vara försenade och är de inte det så kommer jag bli väldigt chockad. 

Städningen är så gott som klar, det är bara att dammsuga och torka golvet sedan är man klar med det. Har min syster här med, väntar på att våran mamma ska komma och hämta henne och för tillfället ligger hon och sover i min oerhört underbara säng. Men precis som de andra gångerna hon har somnat så har hon kidnappat mitt täcke, jag förstår inte varför alla ska på det.

Satt och kollade på alla dessa "kända" bloggare och jag förstår inte vad som är så intressant med dom, inte för att jag anser mig själv som intressant men jag skriver ju mer för de som verkligen vet vem jag är.

Men för att återgå till min dag så... Har kontaktat en underbar vän till mig, Manne, vi har planer på att ses någon dag igen, det är väl drygt 2½ månad sedan sist... Vet inte om det blir med barn eller utan allt beror på när han är ledig så att han har ork att ses. Men han är verkligen en av mina närmaste vänner. Tror det var via hans syster som jag lärde känna honom, iaf, urgullig kille.

Fick ett brev tidigare i veckan om att vi skulle till familjerätten med, ska bli intressant och se vad han har att säga då, jag vill att han har de små iaf en helg i månaden så kanske jag kan gå ut och träffa lite nytt folk och umgås med mina gamla vänner som man inte ser så ofta pga att de jobbar, går i skolan och allt sådant. Ser fram emot den dagen för att se hur vi ska fortsätta och vad som kommer hända den närmaste tiden.

Jag har kommit på att jag är förbannat dålig på att uppdatera bloggen. Men precis som vanligt är barnen hos deras pappa idag och jag saknar dom som tusan... Ser fram emot när de kommer hem igen i morgon.

Idag har det varit en del städande och varit på stan och handlat hem lite smått och gott. Varit smått grinig eftersom det alltid sätts käppar i hjulet när man planerar eller, försöker planera något...

Igår blev det också lite städande och det är ju alltid trevligt (inte)...Barnen har varit lite kinkiga men efter en tur i lekparken så blev de aningen gladare. Det var skönt det. De blev ett långt bad för de små med men avslutades när Gabriel drog ur ploppen...

För några dagar sedan (6 tror jag) piercade jag tungan igen, älskar verkligen den piercingen och har redan börjat fundera på om jag ska göra någon mer. Jag vill men vet inte vart jag ska ha den eller när jag ska göra det.

Köpte en ny kamera, fungerar riktigt bra och jag älskar den. Har den med mig överallt nu känns det som. Vi var in till Valbo och köpte den och barnen var riktigt duktiga hela tiden.

Planen i morgon är att fortsätta städa undan en del skit som jag inte anser mig ha ro till att göra nu... Och antagligen kommer vardagsrummet bli klart inatt om jag inte lyckas somna... Ska även ringa till hyresvärden och tvinga dom att komma hit och fixa mitt internet. Blir så less att det alltid ska krångla en massa, stackars grannen får ju sitta och låna ut sitt hela tiden för att jag ska kunna ha någon tillgång över huvudtaget.

Bjuder på en bild på barnen i sandlådan, de var så mysiga då. Hoppas på att kunna fortsätta med fler söta bilder på mina små älsklingar.  

Har känt mig smått nere under 2 dagar, vet inte alls varför eftersom jag har haft Nicke att prata med och Jossan att umgås med men det känns som om det händer alldelens för mycket skit i mitt huvud. Det tycks inte spela någon roll vad jag än försöker med så blir det ändå inte bättre...
Jag är konstant trött men kan inte sova...

Vad är det för fel på mig?

Nu är det så där jobbigt tyst och lugnt igen... Hatar att barnen ska vara borta men samtidigt så är det lite skönt att bara kunna ta vara på sig själv ett tag. Redan nu kan jag känna att den här dagen kommer bli en dålig dag, fattar inte hur jag ska orka med den...

Blir en tur ner på stan i alla fall, fixa med lite mer papper till fkassan eftersom de ansåg att några saker saknades och vill få allt klart så fort som möjligt.

Hoppas på att jag inte är på väg att bli sjuk, har en dryg huvudvärk som inte vill ge med sig och det känns knepigt i halsen men men, jag har inte tid att bli sjuk.

Tanken var att jag skulle se till att städa av det värsta idag men får se hur det blir, just nu känner jag bara för att skita i det med. Fick jag skulle jag bara ligga i sängen och sova bort den här dagen men ritkigt så lat får jag väl inte vara nu.
Eller, jo det får jag, inga barn hemma och när ska jag annars bara dega?

Nej får bli sängen 40 min till innan Lars tycker att jag ska gå med honom ner till stan...

Värre skitsida än Facebook får man ju leta efter... Eller, egentligen är sidan skitbra om man vill hålla lite koll men när det går till överdrift, när man ser hur en del människor håller på då vill man bara avliva dom... Trodde saker och ting skulle lugna ner sig lite nu eftersom jag håller mig undan men jag har tydligen fel... Det snackas tydligen som satan om mig i alla dessa olika grupper som folk går med i... Och varför kan de inte bara öppet nämna gruppen som "Vi som hatar **** som tog barnen i flytten".  För det är ungefär vad allting går ut på... Och att sprida till hela världen hur dum i huvudet och värdelös jag är... Ibland blir jag så jävla less, de som snackar är alltså 66, 44 och 25 men ändå gör de inget för att bete sig som vuxna människor...

Om tankar kunde mörda så skulle dom vara begravda för länge sedan, jag avskyr att vara så fientligt inställd men om det kan göra att jag skyddar mig från deras jävla skit som de håller på med så... Men är glad över att jag har mina "spioner" som håller koll på dom så jag vet vad som händer och om det är något av användning för att ta kontakt med advokaten igen.

Otroligt att det gått snart 1 månad sedan jag svarade på barnens pappas brev och ännu inget svar, själv hade jag inte ens 2 veckor på mig att skaffa fram advokat, svara på papper till min advokat för att han skulle ta sig an fallet och fixa fram ett svar på barnens pappas brev. Jag bara väntar på att nästa smäll ska komma och jag fattar inte varför han går på skitsnack, är det så förbannat svårt att fråga mig om jag sagt något? De ända som vet någonting alls är mina föräldrar, syskon och Nicke, de är de jag pratar och umgås med. Jag skiter i alla andra. Jag orkar inte med allt gnäll när de inte är nöjd med det jag gjort eller sådant. Om jag skulle få chansen att gå tillbaka i tiden skulle jag bara ändra på en sak, att jag inte flyttade tidigare.